Det är FANTASTISKT!

Det är inte alltid jag jublar över att gå på hundpromenader.

Men nu har man ju en Melizza som kräver MASSOR av aktiviteter, så... det är bara att hänga på.

Det är helt underbart att vi har hamnat här, just när vi har den här överaktiva hunden.

Skogen är stor som "evigheten", man kan gå och gå och gå hur länge som helst, och hur långt som helst.

Det är pölar och tjärnar och gropar, berg, sten, mossa, öppna ytor och djup grönska. Det är barrskog och det är lövskog, det går upp och det går ner, och... VI ÄR ALLTID ENSAMMA, sånär som på skogens djur förstås.

Vilken skillnad emot att bo i Ösmo!!!

Där var skogen begränsad, och man fick alltid vara på sin vakt så att man inte krockade med andra i skogen. Det var joggare, hundägare med hundar, hästar och skolklasser och stora samlingar med bökiga pensionärer ibland.

Många gånger var det förstås UNDERBART där i skogen också, på sitt eget lilla vis.

Men här är det ju HELT annorlunda.

Jag blir så glad över att se hundarna sträcka ut över stock och sten.

Bodil med sina öron som flaxar och pälsen rufsig och tufsig.

Melizza med sina muskler i arbete, flygandes över bergen... Man ser hur hon NJUTER av att använda sin muskulösa kropp.

Hon kastar sej ner i vatten och badar, sen springer hon allt vad hon orkar och ofta är hon bara försvunnen... Men ser man sej omkring, så står hon oftast uppe på ett högt berg eller en stor sten, och spejar på en.

Då är hon så ståtlig, vårat muskelberg.

Så slänger hon sej rätt ut i full karriär och hon springer och springer och springer, hoppar och klättrar.

DET är livet för henne.

Bodil går mest med nosen i backen och spårar...

Dom två är verkligen ett udda par.

Och nu är mitt the urdrucket, och jag ska göra nåt HELT annat än att sitta vid datorn nu.