I pausen

Sitter nu och väntar på att gubben ska ringa innan han åker hemåt. Efter det ska jag börja med mat.

Var ute och gick efter vägen med hundarna, för att dom inte ska glömma hur man går i koppel, att man sitter fint och tittar när bilar passerar eller bara går utan att bry sej om att dom susar förbi...

Hmmmmm... Melizza KAN om hon vill... Bodil kanske vill, men hon kan inte... hon är den fnattigaste hund jag hittills haft.

Men jo, det är klart att det går att träna henne också, och i korta perioder kan jag få henne att koncentrera sej och gå "normalt", utan att jaga fjärilar och vända sej om efter allt och inget.

Det är klart, hon är ju lite "sen" med det mesta... och hon är ändå "bara" 15 månader gammal... Säkert är hon inget hopplöst fall, bara lite extra "trög".

I alla fall, att gå i motvind med hundar... VAAAAAAAAD spattiga dom blir då, när det blåser mycket rätt i ansiktet på dom.

Jag gissar att det beror på alla dofter som smackas rakt i ansiktet på dom, för om man vänder och går åt andra hållet uppför dom sej HELT annorlunda.

Melizza är ju den typen av hund som är "okänslig", dvs som knappt känner att det dras åt i halsbandet om hon inte går fint. Och spänns det så spänns också hennes alla muskler omgående, och hon tar i av kung och fosterland och drar.

Därför passar ett längre koppel bättre på henne, då drar hon inte alls nästan.

Ett annat sätt att få henne att inte dra, är att PRATA med henne... men alla som har, eller har haft, terrier, vet hur dom är i skallen. ENVISA!!! Man "stänger av" totalt om man inte har lust att göra som matte eller husse vill.

Att uppfostra terriers är mycket mera tålamodsprövande än att uppfostra "vanliga" hundar, är MIN erfarenhet.
Det kanske är slumpen, vad vet jag, men av alla hundar jag har haft, så har dom två terrierna varit på ett speciellt sätt till skillnad från dom andra hundarna.

Schäfer är krävande, men inte fasen är dom lika envisa som terriers är...

I vilket fall som helst, så överraskade Melizza mej med att plötsligt vilja exakt det jag ville att hon skulle göra.
Dvs gå fint utan att dra ett dugg, utan bara lunka fint vid sidan om.

Jag blir lika förvånad varje gång det "händer av sej själv".

Hon liksom hejdar sej, tittar på mej med sina mänskliga ögon och verkar ha bestämt sej för att visa att hon kan om hon vill.

Och hon gillar allt beröm hon får, man ser att hon blir stolt och anstränger sej till max för att fortsätta att hålla sej i skinnet och inte rätt vad det är ta ett skutt eller gå med sina långa kliv, eller gå rätt ner i diket för att se vad det är för spännande där... tex.

Hon fattar inte vilket muskelknippe hon är, att ett steg åt sidan för hennes del, bara för att nosa på nåt, kan få mej att flyga efter om jag inte är på alerten.

Att gå med dom här två "tanterna" i koppel kräver 100% koncentration. Både att "ligga steget före" och att hela tiden tillrättavisa och berömma.

Men, jag ger inte upp, utan fortsätter att öva och öva och öva.

Belöningen när man jobbat i koppel blir ju att få springa lös och sträcka ut musklerna, och DET gillar Mellizen minsann.
Sen springer hon bort till hundgården och ställer sej vid dörren.

Jag trodde aldrig att den skulle bli så himla populär så fort. Men det blev den.

Men nu har dom både trasseltanterna somnat i bädden efter en portion mat, gubben har ringt och jag ska sätta fart här.

Pausen är över.