Ångest!

Phuuuuuu... JOBBIGT just nu!

Jag känner, och jag tycker, i min hjärna, att vi borde ta bort Melizza.
Men hjärtat säger annorlunda...

Jag ÖNSKAR VERKLIGEN att jag inte var i den här situationen, men...

Melizza är en jättetrevlig hund, snäll och rolig.

MEN, hon har inte full respekt för andra människor och hundar. Det räcker inte med att hon har det för mej, vilket jag tycker att hon har, till kanske 95%... eller mer tom.


Melizza tror hon är GUD eller nåt... I alla fall "störst, bäst och vackrast", och idag flög hon på grevinnans lilla hund, en terrier, Doris.
Hon skadade henne inte, men hon vill dominera och hon ställer sej då över, med full ragg och morrar och låter högt, och HEMSKT. Hon har en stark och grov stämma...

Så länge inte den andra hunden mopsar sej, så tror jag inte Melizza gör nåt, men... jag vågar knappt tänka på vad som skulle hända om den andra hunden inte fann sej i att domineras...

Att ha Melizzen i koppel för jämnan fungerar INTE, eftersom hennes rörelsebehov är ENORMT.
Får hon inte den biten tillgodosedd, då blir hon verkligen som ett monster.

Hon är inte så gammal, inte helt vuxen ännu, bara ett och ett halvt år, så hon kommer troligen att lugna ner sej på alla sätt med tiden.
Men... tills dess då..? Och OM hon INTE gör det..?

Jag är så JÄKLA RÄDD att nåt ska hända!!!
Och hon är så stark, så det går knappt att föreställa sej. Hon är BARA muskler, och dom är vältränade... och förutom att hon är fysiskt stark, så är hon det i skallen också...
Tänk om hon skadar en annan hund, eller en människa...

Som den "kamphund" hon faktiskt är, så sitter det i generna, och hon tar alla chanser, precis som vilken annan hund som helst, att klättra i rang, MEN hon gör det genom att utmana på ett sätt som troligen är typiskt för kamphundar. Och är man inte helt orädd och JÄVLIGT bestämd, så kan man uppleva det som obehagligt... minst sagt.
Och visar man att man känner sej rädd eller orolig, då tar hon verkligen över direkt, och DET kan verkligen bli obehagligt... det kan tom bli farligt.

Den här typen av hund är ju dessutom så smärttålig, att det är näst intill omöjligt att stoppa henne ens om man skulle dänga henne i skallen... vilket vi GIVETVIS inte gör, men som exempel.

En sån här hund är ingen liten puttinuttig leksak som man kan enbart gulla med. Den behöver en fast hand och en massa fysisk aktivitet och träning.

Vi har slitit med henne, vi har verkligen JOBBAT med henne, och vi HAR kastrerat henne för att inte hormonerna ska ställa till det, och för att det heller inte ska bli valpar. För jag önskar att såna här hundar inte skulle avlas fram, dom har inga bra odds för att få ett lyckligt liv, av många olika anledningar...

Kanske, KANSKE lugnar hon sej med tiden... Men jag vet inte.

Skulle jag leva ensam med den här hunden, skulle hon säkert vara världens bästa både vän och vakthund, men hon måste ju också fungera bland både människor och andra hundar, som det ser ut nu.
Och oftast så går det ju bra, även om hon är stökig mellan varven.

Det konstiga är ju, att efter kastreringen så blev hon som en valp igen, en valp i den besvärligaste åldern... då hon höll på att fullständigt ta musten ur oss, med sitt ständiga utmanande. Hon föll liksom tillbaka i utvecklingen, så att vi fick börja om med henne, och så blev hon bättre igen, började bli sej lik som hon var INNAN kastreringen.

Men, det här att hon måste ge sej på andra hundar, för att sätta dom på plats, är jobbigt.
Det är ju SJÄLVKLART att folk tänker att hon är farlig därför att hon är den ras hon är.

Och det värsta av allt är, att det inte finns NÅGRA garantier för att hon inte nån stans där inom henne, faktiskt inte ÄR farlig.

Tänk om det händer nåt...

Hon är fullt försäkrad, dvs, skadar eller... Gud förbjude, dödar... hon nån, så ersätter försäkringen det. Och det gör den TVÅ gånger, och skulle nåt hända efter det, är hunden att betrakta som ett hopplöst fall, och bör tas bort.

Det här är så jobbigt, för oftast är hon ju from som ett lamm. Men när hon visar dom här sidorna, som hon gjorde idag, då blir jag rädd, och känner att TÖRS jag verkligen ha henne..? Jag vill inte att hon ska skada eller skrämma nån.

Hade hon varit en tax eller cocker spaniel, hade ingen direkt brytt sej, men tack vare att hon föddes i kroppen på "fel" ras.. så blir hon "farlig" både för andra och för sej själv.

"Gå på hundkurs!" är det nog många som säger.

Men... den här typen av hund är inte välkommen... Det finns en tjej som har specialicerat sej på den här typen av "svår" ras, dvs på "kamphundar". Men hon finns inte här.

Vi hade anmält oss till den förra året, och så blev jag sjuk, flunsan ni vet... och sen flyttade vi ju.

Suck.

Nu har jag sån ångest, jag vill inte leka Gud och bestämma över liv och död.
Men samtidigt är det en hundägares ansvar att ta såna här beslut.

Jag säger bara en sak: SKAFFA ALDRIG DEN HÄR TYPEN AV HUND!!!
Och det säger jag inte för att jag inte tycker om rasen, utan för att man lätt hamnar i såna här knepiga situationer som jag nu gjort.

OCH för att man inte ska få folk att avla fram fler hundar som får problem för att dom är av "fel ras".
Om ingen efterfrågan på rasen finns, då minskar antalet valpar automatiskt.

Allt för många hundar hamnar hon folk som tror att "det är ju bara en vanlig hund", och sen orkar dom inte. Hunden börjar vandra från ägare till ägare, ägare som kanske blir arga och irriterade på hunden... ger den stryk... vansköter den eftersom orken och tiden inte finns...

Titta på Blocket, se hur många hundar av den här typen som söker ny ägare för att den nuvarande inte orkar, inte har tid, eller blir "allergisk" som det så vackert heter.

Jag tänker INTE utsätta Melizza för den STORA risken att hamna hos fel människor, eller bli en vandringspokal!
Så, ska vi inte behålla henne, då får hon lämna jordelivet och skutta glad och fri rätt ut i djurhimlen.
Men, ett sånt beslut går inte att ändra på... och jag känner därmed STOR ångest!

HJÄLP!!!