Svarta, stjärnklara, underbara...

... natt!

Var nyss ut med hundarna en sväng inför natten, och det är en LYX att kunna sätta på dom sina reflexvästar och sej själv pannlampa och bege sej utefter landsvägen, där dom kan springa som dom själva vill.

Den kolsvarta natten, femton minusgrader, hela himlen proppad med stjärnor och helt vit snö som knarrar under dom broddade kängorna.
DÅ kan jag inte låta bli att stänga av pannlampan och vända blicken upp mot himmelen.

Där ute nån stans, finns kanske min HEMPLANET..? För inte tror jag att jorden är min rätta planet... näääääääää.
Kanske jag inte ens hör hemma i det här solsystemet..?

Det spelar ju i och för sej ingen roll, för jag är här just nu, så länge jag BEHÖVER vara här.

Men, jag verkligen ÄLSKAR att blicka upp mot EVIGHETEN. Det är så vackert så det gör ont i hela mej.
Jag skulle kunna stå där och spana tills jag fick nackspärr...

Det totala mörkret, inga gatljus som stör, glest mellan gårdarna och dom gårdar som finns, syns som smååååååå prickar långt bort, om nåt ljus är tänt där.

Det är svart, det är tyst, det är natt och... STJÄRNKLART!
Mitt hjärta sväller av glädje över att få uppleva det.

Och med dom orden säger jag: Nattinatti!