Ur tidningen NÄRA:

Att vara djurkommunikatör och samtidigt kunna arbeta som djurräddare är för mig en stor fördel i vardagen. Men i vissa situationer kan jag ibland ha blandade känslor och det kan kännas som en nackdel. Tack och lov är det inte ofta jag känner så!






Jag har en känslighet och förmåga att kunna kommunicera med djuren. Jag plockar upp de små känsliga signalerna som kan vara otydliga för många andra människor. Jag kan snabbt tala om vad som är fel och hur djuret önskar det. Jag förstår dem! Men ibland kan det vara smärtsamt när människor inte förstår vad som sker på en olycksplats eller när det är dags för djuren att vandra vidare, till Andra sidan.






En del människor vill avliva djuret snabbare än vad djuret själv vill. Det kan vara frustrerande att försöka övertyga ägaren att det inte är dags för deras husdjur att lämna jordelivet. Det är en svår balans.






Jag minns en kvinna som var utbildad veterinär. Hon ville avliva sin hund för han hade fått en cancersvulst och hon var rädd att han skulle lida. Men det var inte för hundens skull hon ville avliva honom, utan för hennes egen. Hon klarade inte av att se sin hund bli sjuk. Det var oerhört smärtsamt. Hunden förstod inte varför Matte inte ville ha honom kvar. Där var mycket ångest.






Häri Italien arbetar jag tillsammans med en väldigt passionerad och duktig veterinär som jag vet har en otrolig känslighet för djurens signaler. Det är underbart att arbeta med honom för jag kan vara uppriktig och han följer mina ledtrådar och guidningar. Han tar sedan över och tar hand om djuret och kan snabbt hitta en riktning att arbeta med. Det är detta slags samarbete som jag älskar och som jag vill att vi ska ha mer av överallt.






Det finns en annan klinik som vi använder oss av ytterst sällan och det endast av en orsak: de har en annan syn på djurkommunikation. Jag kan inte diskutera eller framföra någonting via djuret utan det tas emot känslokallt. Där är väldigt sterilt i både hjärtat och sinnet.






Första gången jag besökte kliniken undersökte en av veterinärerna en hund jag hade med mig. Jag var ledsen och berättade att vi hade begravt en av våra hundar tidigare på dagen. Han tittade på mig och utbrast irriterat: "Varför är du ledsen? Om den är död är den död!”






Jag vet att när ett djur dör, eller vi avlivar det, lever deras själ vidare. Det är underbart att känna deras närvaro från Andra sidan och se deras glädje över att vi fortsätter att älska nästa djur som kommer in i familjen.






En del själar är ledsna för att matte eller husse sörjer för länge och inte släpper in mera kärlek. Andra före detta ägare som mist sina djur känner det som om de sviker sin avlidne vän med att vara ”otrogen” i sin kärlek till någon annan. Men dessa ”mini-buddhister” de dansar av glädje när matte eller husse tar emot en ny själ, deras kärlek till det nya djuret sprider sig ända ut till Universum, där gräset är grönare än här på jorden. That’s Amore!






Mia Mattsson-Mercer